(fornisländska; Álfar) ej att förväxla med ‘Älva’. Det finns dock en etymologisk koppling mellan Älvor och Alver, men den mytologiska kopplingen är oklar. Alver är ett väsen som vi i modern tid endast har en ytterst splittrad och vag bild av. De har tolkats som allt från gudomliga väsen, jämbördiga med asarna, till mindre naturandar och annat oknytt. Ordet försvann tidigt ur svenskt språkbruk men lånades åter in svenskan i slutet av 1700-talet, då från isländskans ‘alf’, vilket uttalades som ‘alv’.
Enligt Snorre Sturlasson finns det både ljusalver ‘ljósálfar’ och mörkalver ‘døkkálfar’. De senare skulle bo under jorden och vara svartare än beck. Ljusalver påstods leva i himlen och sken starkare än solen. Det är troligt att Snorre egentligen syftar på dvärgar ‘dvergar’ när han talar om alver. Sorres kristna skolning, med det dualistiska perspektivet av onda och goda sidor av naturen, kan mycket väl ha påverkat hans syns på alverna.
I den Poetiska Eddan står det dock skrivet; ‘ása ok álfa’, alltså ‘asar och alver’, och verkar i sitt sammanhang betyda ‘alla gudarna’. Vanligen är det asar och vaner som utgör den fornnordiska gudavärlden, det har därför föreslagits att ‘Alv’ kan vara en synonym till ‘Van’.