(fornisländska: Vǫlva, ‘stavbärerska’) även Vala, är en spåkvinna som under sejd kan skåda in i framtiden, spå människors öden och sia om kommande skördar. Flertalet völvor omnämns i fornnordisk litteratur. Det mest kända exemplet torde vara Völvan i Völuspá, den inledande dikten i den Poetiska Eddan.
Innan kristnandet var völvorna högt aktade personer, oftast kvinnor, vilka vandrade omkring i norden. De välkomnades in i folks hem för att utföra sejd och spå framtiden för människorna som bodde där. Gravar tillhörande völvor har ofta rika gravfynd, de har även innehållit frön från bland annat hampa och bolmört.
‘Dödens ängel’, kvinnan som Ahmad ibn Fadlan beskriver i sitt möte med ruserna vid floden Volga år 922, brukar allmänt anses ha varit en völva, då kvinnan i fråga ska ha lett begravningen av en hövding. Ibn Fadlan berättar också att kvinnan fick hjälp av sina döttrar, något skulle antyda att völva-yrket gick i arv.