(latin; Thūlē, ‘världens ände’) även ‘Ultima Thule’. I grekisk och romersk mytologi en stor ö belägen norr om den antika världen. År 325 före kristus gjorde den grekiske upptäcktsresanden Pytheas en omtalad resa till de brittiska öarna och vidare norrut, till en ö som han kallade för Thule. Resan återgav han senare i sitt verk ‘Om havet’.
Exakt vilken plats som Pytheas kallade för Thule är något oklart idag, flera olika platser har föreslagits; Island, Shetlandsöarna, Färöarna, Skandinaviska halvön och Grönland. Värt att notera är att Island på det Gäliska språken kallas för Innis Tile, alltså ‘Ön Thule’. Det vi vet är att Pytheas beskriver vägen till Thule som sex dagars segling norrut från Britannien.
Såväl dag som natt sägs vara i sex månader på ön. Pytheas beskrev människorna i Thule som bönder. De åt frukt, drack mjölk och en dryck gjord av säd och honung. Han noterade också att människorna där reste lador, till skillnad från människorna nere på kontinenten. Se även ‘Baltia’.