(latin; Potentilla erecta, ‘stående kraft’) även ‘Blodstilla’, är en ört inom släktet rosväxter. Blodrot växer fläckvis, har tvåkönade blommor och är en flerårig växt som kan bli mellan 10 och 40 cm hög. Varje blomma sitter på sin egen stängel och de gula kronbladen har ett hack i toppen, samt en orange fläck vid basen. Foderbladen är smala och något kortare än kronbladen.
Under marken växer örtens rotsystem i form av en tjock knöl och många spretande rottrådar. Örten är vanligt förekommande i hela Norden och växer främst i områden med ett lågt PH-värde. Blodroten trivs bäst i naturliga ängsmarker men förekommer i såväl granskog som uppe på fjällen, högt över trädgränsen.
Örtens medicinska egenskaper är väldokumenterade sedan 1600-tal av bland andra Olof Rudbeck, d.ä. Blodrotens nyttor har dock varit kända sedan åtminstone medeltiden. I en skrift av naturläkaren Arvid Månsson Rydaholm från 1642, nämns blodrotens 26 dygder, däribland som bot mot brännskador, feber, gikt, kolera, kolik och pest.
Blodroten har också använts som sammandragande medel för att bota blödningar. Örten har också ett gott rykte om sig att att kunna bota diarré, något som har lett till att växten i folkmun ibland omnämns som ‘Rännsketstilla’. För att bota diarré rekommenderas 3-4 koppar av ett avkok på 30 gram torkad blodrot i 1 liter vatten.
Utöver de medicinska egenskaperna så anses också blodroten besitta magiska egenskaper. Bland annat ska roten ha använts för att framkalla menstruation hos kvinnor. En huskur från 1675 ger följande råd; ‘Bränn en mans skjorta till aska, blanda askan med lika delar pulveriserad blodrot, taklök och olja från vita liljor och ge tinkturen till kvinnan’.
Örten var en del av den Svenska Farmakopén fram till 1946 och innehåller flera verksamma ämnen; Flera olika garvämnen, fenoler, flavonoider, gummi, koffein, tormentol, saponin och eterolja. Ämnen som järn, koppar, vismut och jod reagerar med garvämnen och minskar dess effekt. Örten har också använt som ett rött färgämne och för att garva läder.