(tyska; die Merseburger Zaubersprüche) är två besvärjelser som nedtecknats under 900-talet. Besvärjelserna är de enda kända material på det fornhögtyska språket som finns bevarat, och som beskriver förkristna, ‘hedniska’ föreställningar. Den första besvärjelsen avser att frigöra en fängslad krigare. Den andra besvärjelsen syftar till att bota en häst som stukat sitt ena ben.
Den första besvärjelsen;
‘En gång satt diserna, satt här och där. somliga fastgjorde fjättrar, somliga hejdade hären, somliga lättade på de dödas fjättrar. Spring ifrån fjättrarna, fly ifrån fienden.’
Den andra besvärjelsen;
‘Phol och Wodan, red i skogen. Då fick balders fåle, sin fot stukad. Då besvärjdes den av Sinthgunt och Sunna, hennes syster. Då besvärjdes den av Frija och Volla hennes syster. Då besvärjdes den av Wodan, som väl det kände. Såsom benkrämpa, Såsom blodkrämpa, Såsom lemkrämpa. Ben till ben, Blod till blod, Lem till lem, såsom vore de limmade.’
Flera av karaktärerna i besvärjelserna framstår som germanska versioner av de nordiska gudarna, däribland Wodan och Friia som motsvarar Oden och Frigg, alternativt Freja. Även karaktären Volla får sin motsvarighet i Fulla som är Friggs syster. I den andra besvärjelsen är det dock oklart om Pohl motsvaras av Balder, som också nämns separat i den efterföljande meningen, eller om detta avser två olika personer.
Besvärjelserna upptäcktes 1841 av Georg Waitz, tysk historiker och politiker, men populariserades av Jacob Grimm, tysk språk- och litteraturforskare. Båda besvärjelserna har flera likheter med andra berättelser från olika delar av Europa, i synnerhet från Norden. I sin bok ‘Deutsche Mythologie’ listar Grimm några liknande besvärjelser och berättelser där majoriteten av karaktärerna har bytts ut mot kristna figurer, exempelvis; Gud, Jesus och Sankte Pär.
En besvärjelse som har påtagliga likheter med den andra Merseburg-besvärjelsen finns dock bevarad från 1800-talets Jälluntofta socken i Småland. I denna besvärjelse så är det fortfarande Oden som åkallas; ‘Oden rider öfver sten och bärg, han rider sin häst ur vred och i led, ur olag och i lag, ben till ben, led till led, som det bäst var, när det helt var.’