(fornnordiska; Rav, grekiska; ἤλεκτρον, ‘elektron’, arabiska; عنبر, ʿanbar’) fossilt harts som bildats av kåda från träd vilket kan uppnå en hårdhet av 2-3 Mohs. Detta gör att Bärnstenar ofta betraktas som en typ av ädelsten, trots att det inte rör sig om en mineral.
Stenarna varierar i storlek och utseende, från så gott som gulaktig transparent till solid brun, röda och orange. Det finns även svart bärnsten, dessa stenar kallas dock för beckkol. Bärnsten har använts till smycken, ornament och till verktyg sedan stenåldern och var länge en av Nordens främsta handelsvaror, tillsammans med skinn och pälsar av olika slag.
Bärnsten som gnids mot exempelvis håret kan bygga upp små mängder statisk elektricitet. Detta fenomen uppmärksammades av den grekiske filosofen Thales av Miletos omkring år 500 före kristus. Det är från denna upptäckt som elektroner och elektricitet hämtar sina respektive namn.
Kemiska analyser har visat att majoriteten av den Bärnsten som fördes till medelhavet under antiken kom från Nordsjön och Östersjön. Specifikt områdena runt ön Helgoland, Jyllands västkust, skånska kusten, Ostpreussen och Baltikum. Den antika världens efterfrågan på bärnsten fick Xenofon från Lampsakos att leda en expedition norrut omkring år 400 före kristus. Se även ’Baltia’.