(forntyska: warwulf, ‘man varg’ eller ‘våldsverkare’) Tron på varulvar sträcker sig långt tillbaka i tiden och återfinns på många olika platser i världen, så även i norden. Förutom varulvar nämns i norra delarna av norden även manbjörnar. I de södra delarna talades det oftare om personer som kunde anta skepnaden av en hund. I enstaka fall nämns också andra djur, exempelvis; grävling, gris och huggorm. Se även ‘Hamnskiftare’ och ‘Mara’.
Det förekommer många berättelser om möten med dessa varelser i norden, tron på hamnskifte har dessutom format vår syn på varulvar, till att inte enbart se det som en förbannelse utan också som ett frivilligt val. Endel tyder också på att bärsärkar och ulfhednar, slagskämpar klädda i björn- respektive vargskinn, har en koppling till tron på manbjörnar och varulvar. Möjligen utgör dessa kämpar ursprunget till dessa föreställningar.
De som av fri vilja valt att bli en varulv använde sig vanligtvis av ett magiskt föremål, exempelvis ett bälte, en djurhud eller en salva. Dessa personer beskrivs ofta som argsinta och aggressiva. Människor som förvandlades mot sin vilja har i berättelserna oftast drabbats av en förbannelse, vilken de ådragit sig genom att handla oartigt, oaktsamt eller illvilligt mot någon, vanligtvis en trollkunnig person från en annan by.
Sammanväxta eller utstående ögonbryn kunde ses som ett tecken på att en person var varulv. Andra tecken var avsaknad av en skugga, nedslipade tänder, ärrbildningar i ansiktet, samt avsaknad av skägg-, och kroppsbehåring. Även personer som var trötta och dåsiga under dagtid kunde ibland misstänktas för att vara varulvar. Efter kristnandet uppstod tron på att kvinnor, som brukade hedniska seder för att lindra smärtorna vid barnafödandet, fördömde sina söner att bli till varulvar och sina döttrar till maror.