(latin; Vaccinium myrtillus) även ‘Skomakarbär’, är ett vildväxande ris med blåfärgade bär som blir omkring 30 centimeter hög. Vissa underarter kan dock bli uppåt 70 centimeter höga. Växten föredrar skuggiga platser och återfinns i barrskogar i centrala och norra Europa, samt delar av Asien. Bären har ett tunt lager vax på ytan vilket skyddar mot såväl fukt som uttorkning, vaxet reflekterar solljus och ger bären en blå färg och matt yta.
Vissa plantor saknar dock anlag för att kunna bilda överdraget av vax, något som leder till att bären på plantan får en mörkblå-svart färg, samt en helt blank yta. Blåbär som saknar en vaxiga ytan fick på många håll andra namn. I Västerbotten kallades de till exempel ‘Ormslickebär’ eftersom det sades att ormarna slickat bort vaxet från bären. I Ångermanland skyllde man istället på haren och kallade bären för ‘Häraslickebär’.
Fruktköttet har till skillnad från utsidan en stark lila-röd färg. Saften från bären färgar lätt av sig och har länge använts för att färga textilier. Bladen är i regel gröna och sitter tillsammans med bären på kantiga gröna grenar vilka möts vid roten. Såväl bladen som bären innehåller antocyaniner, en form av antioxidanter. Förutom antocyaniner så innehåller bären även flera olika syror, garvämnen samt vitamin A och C.
Blåbären och riset har nyttjats som medicin i stora delar av Europa under mycket lång tid. Redan under antiken var växten välkänd och ska ha fått sitt latinska namn ‘Vaccinium’ av Plinius den äldre. Bladen har använts för att behandla mildare former av diabetes, medan bären användes för att bota diarré. Blåbär kan ibland förväxlas med ‘Odon’.